Ska försöka delge min upplevelse av de senaste 9 dagarna och kanske ge lite känsla för hur det känns att åka Flume Ride via en vänthall där bussen aldrig kommer till avgrundsvrål, drogromantik, 'Scrubs', utomkroppsliga upplevelser och växthus för att tillslut landa i himlen...
Torsdag 17/3
Runt 6-rycket på morgonen: Jag vaknar upp ur min något halvtaskiga sömn och känner bara starkt att jag måste träffa kidsen! Jag måste duscha! Jag måste göra något! Jag är en mamma nu! Jag är nog egentligen lite väl uppe i varv, men jag kan inte sortera det och vila mer känns otänkbart. Alla som känner mig vet ju att jag kan vara en liten adrenalinjunkie, och fortfarande påverkad av morfin och div. andra mediciner så var det antagligen så min kropp valde att svara. Vid sju kunde jag inte hålla mig längre utan ringde på barnmorskan och frågade om det var okej för mig att duscha, tänkte mest på snittet osv. Det var inte helt självklart, men efter lite snack så tyckte de ändå att det var okej, om jag åkte rullstol dit och hade Jonas med mig i duschrummet. Strax efter detta så tog rullstolen oss upp två våningar upp till neonatal. Och där, i en liten transparent plastsäng med värmebädd låg de små liven och sov så gott! Jag hade ju knappt sett dem och tårarna sprutade!
Den enda kontakten innan det var på uppvaket kvällen innan då jag hade ena tjejen på bröstet men det var så mycket som pågick runt mig då med nålar, stick, personal & mera 'droger' att allt var lite snurrigt för mig. Dessutom så hade mitt dropp i högerarmen hamnat fel under operationen och gått ut i armen på något sätt det såg ut som om jag lånat Karl-Alfreds arm och den var liksom helt stum. Samtidigt så tog de blodtrycket på just den armen var 15:e min så den blev i princip obrukbar. Det var lite svårt att ligga o gosa med tösabiten då.
Tillbaka till morgonen: Nu fick vi i alla fall sätta oss i varsin fåtölj med varsin liten flicka och allting kändes fantastiskt. T2 hade en kanyl (tror jag det heter) fasttejpad på ena handen men annars så var de fria från hjälpmedel. Vi fick veta att de var starka flickor och vi kunde ta med dem ner på rummet under dagen. Efter frukosten hämtade vi ner dem och var sedan inne på vårt rum hela dagen. Det är lite blurriga minnen från torsdagen. Jag vet att jag pratade med alla, skrattade, åt och var uppe på benen men samtidigt så var nog inte hjärnan riktigt med i matchen. Barnmorskorna på avdelningen försökte få igång amningen och som jag upplevde det så var det någon inne stup i kvarten och frågade hur det gick. Hade jag handmjölkat? Hade de ätit! Osv. Det var säkert inte så intensivt som jag minns det, men det kändes så. Dessutom skulle det tas prover på mig och det stacks nålar här o var igen. Jag började nästan se ut som en schweizerost. Min upplevelse av dagen var att den blev lite stressig och stundtals önskade jag att jag hade varit lite mer medtagen och däckad istället så att jag hade fått vara ifred, men jag pratade ju på som vanligt...
Något som var väldigt positivt under dagen var att de började prata om att flytta oss till Mölndals Sjukhus. Som de uttryckte sig så var tjejerna helt enkelt för friska och starka för neonatal på Östra och det var högt tryck på platserna till förmån för andra små kottar. Mölndals Neo är mer fokuserat på att lära sig äta och växa och det kändes ju otroligt bra att de tyckte de platsade där. Snacket gick till och med om att flytta oss samma dag, men efter att mina prover analyserats så var inte BB beredda på att koppla loss mig än. Det var ingen större fara, men om jag fattade rätt så var det något med blodplättar och koagulering osv. Till slut bestämdes att vi skulle stanna en natt till på Östra. Vi lämnade 'tillbaka' tjejerna på neo och denna natten fick jag allt lite mera sömn. Det kliade inte lika mycket då jag fått tabletter även för det och jag var inte riktigt lika mycket uppe i varv. Även om Jonas till slut fick tillåtelse av mig att plugga i öronpropparna då jag hela tiden kom på något nytt jag skulle säga ;).
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar