Bomullsmammor & Odd Molly-morsor

Såhär på sluttampen så kan man ju inte låta bli att börja fundera på hur allt kommer att förändras. Nu är det ju inte så att man ska gå igenom någon 100% transformation, men man ska ändå anta en ny position i livet snart. Så förutom att jag hoppas på att rent fysiskt återgår till det normala, dvs. slippa knä & ryggont, öronsus och ha sockerstopp så ska det bli spännande att se hur man 'blir'. Blir man supernojjg eller avslappnad mamma? Kommer hjärtat sitta i halsgropen jämnt för att man är rädd att man gör fel eller kommer man förlita sig på att man är bästa mamman till sina egna barn?
Jag har ju ganska klart för mig vad jag tycker och tänker nu innan plus att jag känner ett gäng coola föräldrar som jag ofta imponerats av.

Jag vill ju tro och hoppas på att jag själv kan bli den där föräldern som inte ringer sjukvårdsupplysningen en gång i timmen eller vidtar precis alla åtgärder som ev. kan behövas i förebyggande syfte. Eller gudbevars blir som Odd Molly-morsorna i Solsidan! Jag tror med andra ord inte på vare sig den uttjatade curlingföräldern eller dess efterträdare bomullsföräldern som jag läste om i Aftonbladet häromdagen (http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8646919.ab) eller metod och jämförelsefanatikerna. Så jag kan ju alltid skriva detta inlägget i hopp om att någon påminner mig om att läsa det sen när jag lindat in mina två små i bomull och sopat banan framför dom i tro att jag på så sätt hjälpt dem bli självständiga individer ;)

Nu är det inte så att jag tänker särskilt mycket på detta då jag ändå har en grundpersonlighet som jag tror är ganska down to earth och logisk plus att det är ju jättedumt att göra det svårare än vad det är. Men ändå. Det är spännande att tänka på det lite grann, man har ju råkat på folk förr som blivit som förbytta, konstigare saker kan ju hända :)

Idag är det CTG, kan ju alltid hoppas på att det går smidigare än sist. Men först är det lunch.
Hej på´re