Resedagbok del 2

Ska försöka delge min upplevelse av de senaste 9 dagarna och kanske ge lite känsla för hur det känns att åka Flume Ride via en vänthall där bussen aldrig kommer till avgrundsvrål, drogromantik, 'Scrubs', utomkroppsliga upplevelser och växthus för att tillslut landa i himlen...


Onsdag 16/3
Todays gonna be a good day, todays gonna be a good good day!! (note: bästa med blogg: jag bestämmer själv vad jag ska skriva även om det inte alltid är korrekt. Jag VET att dom egentligen sjunger Tonight).
Jag försov mig inte denna dagen om någon nu trodde det, o inte Jonas heller. 7.30 kom han till sjukhuset, grötladdad och förväntansfull. Hur skulle det bli?? Själv så försökte jag få i mig så mycket frulle som möjligt, visste ju att jag inte skulle på picknick under dagen precis. Sedan så bytte vi lokal. Alla väskor och attiraljer var med, jag skulle ju inte tillbaka till samma rum utan nästa sovplats skulle vara ett FAMILJERUM! 
Förlossningsrummet var grymt! Stort, ljust, luftigt, utsikt över Östra Göteborg utan att man såg resterande delar av Östra Sjukhuset. Vi fick träffa vår första barnmorska, L, och fick genast förtroende för henne. Hon förklarade hur det skulle funka, satte CTG som vanligt utanpå T2 och på T1 genom att fästa en sk. skalpelektrod i huvudet på henne. Det var alltså möjligt att röra vid T1s huvud. Möjligt för proffsen alltså, inte för en annan. Detta gjorde att T1s övervakning blev mycket mer precis och att man även kunde ta prover från henne om det skulle visa sig några konstiga kurvor. T2 följde samma mönster som vanligt, hon var lite lurig, gömde sig, gav inte riktigt signal och den signalen hon gav var rätt så jämn hela tiden. En av sakerna man obesrverar är ju att frekvensen visar variabler, men precis som vid ett flertal CTG tidigare så var hon lite väl jämn där, men det ansågs ändå vara helt inom ramarna för att fortsätta förloppet.
Hormonerna som skulle starta värkarbetet kopplades på dropp och därmed började även väntan. Jag bollade i mig Marabou Schweizernöt, lyssnade på Bo Kaspers och babblade med Jonas. Och ja, han fick en syl i vädret och babblade tillbaka ;). Droppet höjdes successivt och jag kände att det började kicka in mer och mer. Det började nu kännas såpass att jag tog till lustgasen och jajjamensan: Jag blev en av de där som ville ha masken HELA tiden. Ett tag så var jag nästan i lite väck, men som tur är så klingar lustgasen av efter varje tag. Läkarna kom in några gånger under denna tiden in och kontrollerade T2 med ultraljud då de var osäkra på hur hon reagerade därinne. Hennes frekvens borde visa på mer variation tyckte de och de sa att ett snitt kunde bli aktuellt. Jag sattes på fasta. No more coke and chocolate.
Värkarna avancerade och så även smärtan och när jag befann mig längst nere i avgrunden så föreslog min andra fantastiska barnmorska, M (pga. skiftbyte) en ryggmärgsbedövning sk. EDA och menade på att nu var det kanske dags ändå? Jag som trodde att jag kanske skulle uppfattas som lite klen för det skulle säkert göra ännu ondare och då kunde jag väl ändå inte ta bedövning redan nu blev så tacksam för att M föreslog detta. Som sagt; jag var inte helt klar över situationen. Att jag för ett ögonblick kunde tänka att det behövde göra ännu ondare innan man 'fick' ta bedövning känns ju nu lite fånigt... Jag hade kört med bara lustgas på dessa värkar i ca. 30-40 min. Jag minns det som 5 min nu. Jonas har beskrivit det som att det var att se mig lägga handen på plattan var tredje minut. I vilket fall så klev det inom ett par minuter in en ängel i rummet. Narkosläkaren! Kan man ha ett mer tacksamt yrke? Efter att hon lagt sprutan så kom jag ut på andra sidan kan man säga. Jag såg ljuset och blev pånyttfödd. Jag kommer aldrig att glömma detta! Efter att EDAn börjat värka ordentligt så satt jag på sängkanten och sjöng till Bo Kaspers, tittade på utsikten och tyckte livet var toppen, ingen smärta alls men arbetet pågick. Mycket märklig situation. 
Läkarna hade gjort ett par olika analyser av T2s hjärtfrekvens och tog beslutet att vi kunde häva fastan, detta skulle nog gå 'den vanliga vägen' ändå. Saker och ting rullade på. Latensfasen (googla) fortsatte och jag kom närmre o närmre målet. Detta utan att känna ett skvatt rent ut sagt. När jag var så när slutskede som jag hann komma i denna fas så stod jag och smådansade till BKO och käka äpple. Då gjorde läkarna entré igen. De hade fattat nya beslut och informerade oss mycket sakligt och utan dramatik om att det skulle bli ett snitt trots allt. Oooops! Eeeeh, jaha. Okej. Japp. Bara att gilla läget. Hoppas det nu inte var något fel på T2! Jonas ikläddes blåa 'Scrubs' och jag började kalla honom JD. Personalen strömmade till i flock, jag förflyttades ganska snabbt till en operationssal och nu började Projektet: Sticka nålar i Åsa. Som tur var så dök även min EDA-Ängel upp och lotsade mig igenom detta. Hon berättade vad som hände och fyllde på mina doser både här och där. Jag skulle vara vaken under snittet och Jonas placerades vid mitt huvud. Ett grönt skynke spändes upp så att vi inte såg något och sedan så ställdes frågan om jag kände något på magen. Jag svarade att ja, någon står och duttar lite på mig. Teamet konstaterade att bedövningen funkade då det som egentligen petade på min mage var en riktigt vass pincett (tror jag de sa) som stacks på mig på ett allt annat än ett bekvämt sätt. Detta berättade EDA-ängeln under tiden, hon befann sig hela tiden i närheten. I detta läget så är jag ganska babblig, fnissig och oerhört tacksam, lite lätt påverkad av droger. Tänk typ: -Ni är mina bääääschta vänner. Det är heeeelt otroligt vad duktiga ni är. Tänk att ni kan hjälpa mig såhär. Ja, ni kanske kan tänka er ungefär hur det lät.

45 minuter tog det i af från beslut till leverans. Sedan så började vår magiska natt på riktigt. När jag hörde skriken och fick reda på att allt var bra, ja då kändes det som om man förflyttades ut ur kroppen ett tag och tittade utifrån. Jag låg på britsen och alla runt omkring did their thing med nålar, mediciner, dropp och allt var det var. 14 personer jobbade med mig på ett eller annat sätt under operationen och jag låg och tittade in i väga/mäta rummet och såg fina Jonas hålla i sina barn genom rutan i dörren. Han fick följa med T1 in dit direkt och sedan så tog M in T2 till honom med ... Orden räcker inte till här och jag tror dessutom att längre beskrivning är överflödig. 


Dygnet rundades av på uppvak och inslussning tillbaka till BB. Jonas följde med barnen till neonatalavdelningen där de fick stanna för övervakning (kidsen alltså, inte Jonas). När han sedan kom till rummet så låg vi länge och pratade. Jonas somnade till slut, jag hade lite svårt att komma till ro och låg mest och funderade, gick igenom kamerans dokumentation och försökte smälta dagen så gott det gick. Det gjorde inte särskilt ont då EDA och morfin mm. fortfarande blockerade smärtan tror jag, men det kliade något jävelusiskt hela natten då massa medicin skulle ur kroppen. Det blev inte så mycket sömn och det gjorde inget heller för jag låg ändå bara och väntade på att det skulle blir en ny dag.


To be continued...