Det är helt ärligt inte ofta jag känner att jag blir sur. Jag kan bli ledsen och förbannad, men sur ingår liksom inte min känslolägen. Men nu i eftermiddags så blev jag nog det ändå. Det är absolut ingen big deal egentligen, men uppenbarligen tillräckligt för att jag skall vilja skriva av mig :P
Vi var på CTG och åkte dit under helt avslappnade former. Man börjar ju förstå vad det handlar om och jag känner ju att kidsen sparkar och lever runt, så det känns mer som en bock i protokollet. Alles gütt liksom.
Väl på britsen så hittade barnmorskan T1 med en gång (som vanligt) men T2 var svår att lokalisera. Jag försökte tala om flera gånger att T2 ligger med huvudet ner, men hon höll ändå på med elektroden på övre halvan av magen, upp mot bröstet. Hon började även mumla om att Tvåan måste ha flyttat på sig, snurrat sig på något sätt. Vi tänker ju att hon borde veta, det är ju hon som jobbar med detta hela dagarna. Till slut så fångades en signal upp en bra bit ovanför naveln som barnmorskan valde att fokusera på. T1 hade sedan länge godkänd kurva och vi 'gillade läget'. När båda kurvorna var klara så kom hon tillbaka och konstaterade att det såg ju inte helt rätt ut ändå. Det var en annorlunda kurva, och vi skulle får träffa den läkare som var på plats.
Sagt och gjort. När vi väl kom in där så kände jag direkt att det inte klickade. Hon var liksom inte med i våran match utan jag blev bara behandlad som någon som 'var lite nervös'. Visst hon kollade det som kollas skulle, det blev ultraljud för att kontrollera kidsens läge och hjärtan osv. Men hela hennes approach var liksom fel. Hallå!! Det var inte jag som satte elektroderna på magen på mig och mätte hjärtljuden genom Tvåans bakdel istället för i närheten av bröstkorgen vilket jag kan tycka känns mera logiskt! Jag var inte ett dugg orolig innan CTG-apparaten visade upp helskumma resultat. Kontentan av det hela blev ju ändå att allt var bra, men vägen dit blev skum idag.
Och va fasen snacka aldrig med mig som att jag har noll koll! Behöver jag mer förklaringar för att förstå bättre så ber jag om det (läkare har en tendens att se allt som vardagsmat i jobbet medan det kan vara första gången informationen kommer fram till en själv), men jag gillar inte att bli betraktad som en hysterika bara för att man frågar lite. Det är våra barn som ligger därinne och guppar, det är liksom inga guldfiskar bara! Dessutom. Hade jag fått sätta CTG-elektroden själv eller om hon hade lyssnat på oss så hade vi nog befunnit oss runt rätt kroppsdel till att börja med. Nä. Idag imponerade de inte på vårt kära Östra. Idag var de Pigge Piggsvin ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar