Magiska vecka 37

Vi håller på att klara det! Idag påbörjades den mest omtalade veckan som man har som tvillinggravid. Vecka 37 är genomsnittsveckan för hur länge man brukar gå med tvillingar, det är också i denna vecka som de är fullgångna och efter denna veckan så räknas de alltså inte som för tidigt födda. Jag är inte helt säker på exakt vart gränsen går, om det ska ha gått 37 hela veckor eller om det räcker att man är 'i veckan'. Vi är i alla fall på 36 +1 idag och det känns superskönt! Jag känner att de två absolut viktigaste faktorerna till att det gått så här bra är:

1. Sjukskrivningen. Jag har varit hemma på heltid i 7 veckor nu och jag mår på något konstigt sätt bättre nu än vad jag gjorde innan. Visst, jag är aptung om magen och väger 82 kilo, jag kommer inte iväg på några längre promenader och det är superjobbigt att böja sig ner, ta på strumporna eller resa sig ur sängen. Men det är ju där sjukskrivningen är så bra. Jag behöver ju inte göra så mycket alls. Det är bara att lulla på. Sova, äta och ta det lugnt.

2. J. Den absolut bäste man kan tänka sig att dela sin graviditet med! Han har varit suveränt bra i detta och gjort allt så mycket lättare. Ja, nu är det ju hans barn också, så det klart att han är med. Men han har verkligen varit MED. Han har inte frestat på när det gäller mitt sockerstopp utan har själv ätit annorlunda, han har lyssnat och bollat alla funderingar jag haft, han har varit alert och frågvis vid läkarkontroller så allt det jag glömt fråga om har han haft koll på och ja, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst... Fast det kanske blir lite puttenuttigt för andra att läsa om ;). Men att han är väldigt rolig och får mig att skratta ordentligt ett par gånger om dagen har ju inte gjort saken sämre precis. Mitt humör har verkligen varit bra hela vägen, bortsett från ett par dalar när jag fick så ont överallt och när jag inte kunde jobba längre. Men annars har jag visst varit som vanligt och det är jag mycket glad för. Lite tråkigt att jag aldrig tjatat iväg honom mitt i natten för att köpa glass eller choklad eller något annat kul, men det kanske ändå händer mest på film ;)


Jag kan helt ärligt säga att den mentala förberedelsen har behövt den här tiden, det är en kraftig omställning att gå från det ena läget till det andra och det är inget som jag kan känna är en klackspark bara. För mig så är det gigantiskt stort att vi ska bli föräldrar och jag vill verkligen göra mitt bästa för att de ska få ett så bra liv som möjligt. Jag vet att man växer in i det dag för dag och att man lär sig hela tiden, men det är ju också ett stort ansvar som drar igång. Och jag är redo nu! Jag ser fram emot varje dag med skräckblandad förtjusning. För samtidigt som det såklart blir roligt och fantastiskt och allt det där så är jag fullt beredd på att det ibland blir skitjobbigt. Tårar kommer spruta, ilska, maktlöshet och frustrationer kommer kännas, men jag vet att det går över och det kommer gå bra. En av mina föräldraförebilder, min härliga storebror, som har universums hittills finaste ungar säger att det är så. Så då är det så :)


Nu ska det bara rulla på lite till, så att vi får checkat av ett par hållpunkter (bla. besök från (A, G & E), sen ska det bli så himla roligt att få träffa och börja leva med de två små!