Mentally in progress

Jag tror jag har kommit ur ytterligare en fas i detta med att bli mamma. Hela resan började ju med ett par olika turer och den omtalade 'babybluesen' nådde aldrig mig på dag 3. Jag har istället haft ett helt bluesband på turné här hemma ett tag. Vet inte hur länge, vet inte riktigt varför eller om jag kunde gjort något annorlunda men nu har dom i alla fall dragit vidare och spelar bluestolvor någon annanstans.
Jag har varit lite skum till och från ett tag. Absolut inte dygnet runt, men jag har haft mina moments. Jag har sagt saker och agerat annorlunda mot hur jag egentligen är. Allt går som vanligt säkert att förklara med hormoner, and so be it. Jag hade ju en mycket lugn graviditet om man ser till det hormonella så jag fick la det paketet i samband med amningen istället. Det i kombination med att det är grymt omtumlande överlag. Allt blir nytt och att man känner sig ibland som om man är 3 år medans precis ALLA vet bättre än jag vad som ska göras. Jag lovar, hade en av granntjejerna på 5 år frågat varför jag inte gör si eller så med bebisarna så hade jag förutsatt att hon hade rätt och jag fel. Jepp. I´m the weird one ;)
Lagom till 4 veckorsdagen så peakade det en del på alla fronter och det blev lite melt downs både här och var. Att också avdelningen för matproduktionen hade skiftbyte ungefär då och blev tvungna kalla in extrapersonal för att täcka upp behovet gjorde att det mesta kajkade ur tillfälligt. Fast vet ni... NU tror jag bannemig att jag är back on track.
Tack vare ersättning & nappflaskor så behöver jag inte sitta i timmar utan att kidsen blir tillfredställda och ha mig själv gråtandes av smärta. Tack till J, vänner & BVC som fick mig att förstå att det inte var jag som gjorde fel utan att det kan vara så det här att ha två bara... Det kan bli skavsår om de äter för ofta och för länge utan att det flödar tillräckligt. Nu ammas det på smärtstillande och flaskas till om det behövs plus att jag fick köpt ytterligare ett hjälpmedel för boobie. En slags vårtluftare att ha istället för amningskupor som hjälper det att läka, så man inte går omkring tillplattad och fuktig. Amningsnapparna är kvar och det får dom vara så länge det funkar, men jag tror det kommer ge sig när det är dags att lägga av dem eller inte. Pluspoäng efter den mentala utvecklingen: jag klarar av att det blir lite tjorvigt innan flickorna har dockats på amningskudden utan att jag blir ledsen och frustrerad. Ett dåligt matpass kunde innan få mig ur schack ganska länge, men nu så vet jag att det går bättre nästa gång.
Flickornas skrik får inte mitt hjärta att gå i tusen bitar längre. Jag måste inte ta upp dem så fort de gnyr. Jag har inte heller lika ont av att det inte inte alltid finns en 'lösning' på skriket. Ibland så skriker bebisar bara... och jag vet ju det egentligen. Jag kan se till att de är mätta och har torrt om baken men sen finns det ingen mer quick fix. Man får bära, klappa, småprata, krama och bara vara nära så länge man orkar. Och orkar man inte eller om man behöver gå på dass eller nå´t, ja då får man lägga dem ifrån sig en stund. Dom klarar det med nämligen ;). Det har ju hänt mer än en gång att dom faktiskt sover när man kommer tillbaka. 
Jag missuppfattar inte lika mycket av det J försöker säga längre och jag måste inte hela tiden påpeka för honom hur 'jag skulle gjort' när han grejjar med töserna. Jag har verkligen försökt att inte vara en så´n där som hela tiden tycker till men jag har nog inte lyckats jämnt utan var nog lite jobbig ett tag... Han är verkligen superbra med dem och har jättebra koll på läget och jag har inte varit en sekund orolig när jag åkt iväg och handlat, duschat eller sovit. Men i vissa situationer med vissa hormonpåslag så jag inte alltid varit... hmmm... tydlig med det ;). Det är tur att vi har hög kommunikationsnivå här hemma och att vi än så länge kan prata om grejjer som händer. Jag gillar inte bråk av skrik & panik, det är inte jag. Som tur är så är vi likadana där och det är funkis.
Nu vet vi ju dessutom båda två att en nybliven mamma blir en sk. lejonhona och att små kottar känner sig hemma vid mamman av biologiska skäl så det klart att allt ovan hör till, men det är ändå spännande hur det funkar alltihopa. Vid en månads ålder så känner tjejerna sig lika hemma med oss båda och det kan säkert bero en del på flaskmatningen med. J blir ju också mat igen, han var ju det i en och en halv vecka för Iris redan från start dessutom.
Så. Nu väntar jag med spänning på nästa knasiga rus! Vad kommer nu för överraskningar som ett brev på posten?? Ingen dag är den andra lik och kommer väl inte vara det heller på mycket länge så jag är helt beredd på att snart ramla ner i ett hormonhål igen. För det är säkert inte över innan den feta damen sjunger, eller hur? Bring it on! ;)