Inte bara en picknick

Som titeln skvallrar om jag så befinner jag mig stundtals numera i lägen som dränerar mig totalt. Att två så små människor kan dra så mycket kraft... kan man inte dra nytta av det? Tex. koppla alla bebisar till kraftverk av olika slag så kanske elförsörjningen kan bli gratis? Jag säger bara, det är tur att reptilhjärnan säger till en att det bara är att köra på för annars hade nog en och annan bebis fått vakna av att mamman var på väg till Bahamas ;)
Kanske överdriver jag en smula nu men i det stora hela så vill jag bara tala om att det känns ganska jobbigt ibland... och det måste man också tala om ibland. Detta är ju en dagbok och inte bara en rosapudrad gullig sammetsask fylld  av crêpepapper med guldkantade bebisar... för sen blir allt bara svart och då måste man också gilla läget.
Jag trodde nog inte att man skulle bli så påverkad av att amma. Jag var beredd på att det var jobbigt och fysiskt ansträngande men jag har helt missat att det skulle tömma hjärnan och ge så här mycket olika känslor också. Det sa dom inget om på föräldrarutbildningen... Det som tagit hårdast är ett beteende som jag kanske kom underfund med inatt. Jag tror dom små lurifaxarna har använt mig som napp. Som förstagångsförälder så tror jag man är lite rädd för att de inte skall få i sig tillräckligt med mat och således så matar man på vid minsta tecken på sugbehov. Dessa tecken är ju ganska många men är det verkligen hunger?? I böckerna står det att en bebis själv släpper taget när den ätit det den behöver. Jag brukar då alltid ge liiite till ifall om att. Tar de då tag igen så har jag tolkat det som att 'jaha, dom ville visst äta mer'. Men efter att ha suttit timmavis under det senaste dygnet pga att de gnydde så fort jag försökte få dem att släppa (fast dom sov) så tänkte jag att det måste ju vara fel detta... jag kan ju inte bara vara napp åt två stycken, det håller ju inte. Så. De senaste tre passen har vi lagt dem när de signalerat att de ätit klart och sedan så har vi stöttat med riktiga nappar om de visat samma tecken och peppar, peppar... nu har dom ju somnat istället för att skrika efter mer. Då kan dom ju knappast vara mer hungriga, eller?? Sen får dom ju liksom säga till igen istället.
Puh. Det är sannerligen inte lätt att göra detta för första gången vill jag lova. En tuff utmaning milt uttryckt. Nu ska jag passa på att vila med tjejerna. Det får vara hur fint väder det vill, rullgardinen får stanna nere en stund till idag... Hoppas ni har en go söndag! Ta vara på den och varandra :)