Systrarna Helmet

Om ni besöker Eklanda och tror att ni ser de största nyckelpigorna i världen sväva på ca en meters höjd... Bli inte rädda, titta istället ner under nyckelpigan och lägg märke till de ca. 90 cm höga små människorna under. Det är bara systrarna Helmet som går omkring i cykelhjälm ungefär 75% av sin vakna tid. Alltid beredda att sätta sig på en ponny och rida bort över ängarna. Det är mer ponny än häst just nu och namnfloran har utvidgats. Alldeles nyss var det Lilla Gubben, Nogger & Sephyr. Numera har även Kimberly & Tjockis tagit sig in på topplistan. De två senaste direkt ur Ponnyakuten. En annan rolig lek just nu är att låtsas vara någon annan. Ibland säger tex. Iris: Nu är du Iis, ja e mamma. Senaste dagarna har det även blivit att någon kommer och säger: Ja e Tobbe Larsson (programledaren i Ponnyakuten). Så att jorå. Hästintresset sitter i!

Idag vände en 4 dagars lång feber och (vad vi tror) tandsprickningstid. Det har varit lite bökigt, med mycket ledsamheter och dålig sömn. Idag var vi tillbaka och har haft de gladaste barnen i sta´n. Det bästa med att dom blir sjuka är ju just det, att man verkligen märker hur sjukt roliga de är när de är friska! Men, en nackdel när det är lite dystert är ju att man själv blir lite mörk i sinnet och några tankar som snurrat det sista är om jag någonsin ska få lov att sluta vara rädd? När flickorna var pyttisar och jag tänkte på alla hundratals hemskheter som kan hända små flickebarn så var jag tvungen att prata med kloka tant Anna. Hon hade ju ändå varit mamma i 16 år då, nu 18?! Anyhow. Jag fick pratat av mig en massa och hon lyssnade och sa bra saker. En av sakerna hon sa som jag bär med mig är: Nä, man slutar aldrig vara rädd, men man hittar ett sätt att hantera det på. Det tänker jag på jätteofta och jag längtar tills jag hittar mitt sätt att hantera det på. Jag kan stressa upp mig något oerhört när jag tänker på all skit som finns därute och hoppas att vi kan ge våra flickor så bra självkänsla och trygghet att de inte behöver söka sig till de mörka kvarteren eller till bekräftelsebehovens mecka. Det finns mycket jag hoppas ska dö, försvinna från jordens yta och förtvina men allt behöver inte nämnas, ni fattar nog.

En annan sak som till viss del har med rädsla att göra men mer handlar om att övervinna den är det där med att bryta lite ny mark eller åtminstone återta förlorad mark. Detta har blivit mycket påtagligt för mig sedan familjen skaffade ett sommarhus på landet. I skogen bland alla flygfän du kan tänka dig, en bit från närmsta stad utan min mobiloperatörs täckning ligger ett fantastiskt rött hus med vita knutar som vi numera kan kalla vårt sommarställe. Till tomten hör en sjöstrand med en liten båt vid en ganska stor sjö. Gamla Åsa gillar inte mygg, blinningar, getingar, paddor, mörker, avskildhet eller att bada. Men. Det är stället är så himla underbart, människorna vi hänger med där är grymma och det ligger så otroligt vackert, är välskött och jättefint ordnat med allt av svärisarna mfl. så jag kan liksom inte värja mig. I och med det så har jag kommit på att insekterna går att hantera, det är lugnt och avslappnande att slippa konstant uppdatering och brus och egentligen är det ju ganska skönt att bada. Jag har inte doppat mig ännu, men jag har varit mer i sjön på en vecka än vad jag varit i havet på 20 år. Typ. Anledningen till att jag kommit ifrån badandet är psykologisk och analytisk men jag är på väg tillbaka. Jag badar i takt med I&E och långt därinne finns barnet Åsa kvar som fullkomligt älskade att bada. Jag och brorsan kastade oss i stormvågor vid Skrea Strand och har tillbringat oräkneliga dagar vid Skvalpevik i Falkenberg. Det är dags att släppa gamla spöken och bara hoppa i plurret helt enkelt. Jag tackar vårt sommarparadis för hjälpen på traven. Tack!

Annars har det såklart varit massa roliga saker de säger, roliga lekar och annat jox här men det tar vi en annan gång. Nu är det natten. Vi säger så vetja!