Sådärja. Då har vi haft vår första dag då flickorna unisont låtit bli sin middagsvila. Iris har hoppat över några gånger innan, men det är ju lite skillnad på att bara ha en vaken... Lite räkmacka över det skulle jag vilja påstå. Nu tyckte alltså båda att det var onödigt och det blev... låt oss säga spännande.
Ganska annorlunda mot hur jag skulle förutspått en sådan dag och den måste nog ändå räknas till en av de bra dagarna. Sen att jag och pappan känner oss som två 'ursketna' (sorry my french) det får liksom passera. Det har varit full rulle om man säger. Jag kan ta det från början.
Vi hade en helt vanlig förmiddag. Var på förskolan och lekte & fikade. Klättrade, åkte rutschkana och allt därtill. Vi var tvungna att vara två för att få hem dem då det var lite väl roligt att inte låta det flyta på, men det är ju bra när det bara går att ringa efter förstärkningen.Väl hemma igen åt vi en rejäl pizzalunch och sen säger rutinen att det är vila i vagnen på trean som gäller. Elsa & Iris skuttade upp för trapporna och tog med sina djur och bibbis, lade sig i vagnen och sa sov så gott. Sen sprack det.
I säkert 20 min låg de och tjoade, gapflabbade och härmade ljuden utifrån gatan. Grannarna ropade på sin hund Nova och det gjorde I&E med under skratt och babbel. Efter ett tag insåg vi att det inte skulle bli något sova där och då och tänkte skjuta på det lite. Lite övergick i ett beslut att det blivit för sent för tupplur och för att aktivera dem skulle vi istället gå ut och kolla hästar. Jag brukar ju alltid ta dem till samma ställe. En ridskola inte så långt härifrån, men idag ville jag vidga vyerna och traskade istället mot Åby Travbanas stallområde. Glömde dock bort vägarbetet som pågår längs vägen och med Maclaren-sulkyn blir det lätt slitigt på ojämn mark så det blev en ganska tung promenad. Men belöningen skulle vi ju få i alla de fina hästarna så jag slet på. Det blev ett litet anti-klimax när jag insåg att det inte fanns en hästkrake så långt ögat nådde på det annars fullbelagda området vid travbanan... Besvikelsen i Elsas: -A e hästarna? Hitta dom mamma..? var påtaglig. Lätt oinspirerad av att dra Maclaren över vägarbetet igen alt. gå en rejäl omväg tillbaka till kända kvarter gjorde mig lösningsorienterad och jag föreslog en bussresa till ridskolan. Tjooohooo! Det är ju verkligen dunder att åka buss tycker fröknarna Simonsson så vi knatade till hållplatsen. På håll såg jag bussen passera och eftersom det är halvtimmes trafik en söndag i Mölndal så vart jag återigen aningens strandad. Jag fick improvisera och åka en buss lite för att sen byta vilket bara gav ca. 15 min väntan. Inga probs tänkte jag. Men 15 minuter kan bli väääldigt långa om man är en lätt uttråkad 2,5-åring. Resultat av den övningen: lilla E blev Elsebub och satt och slog sin syster, retades och var allmänt obstinat. Irisen försökte krama henne och säga sluta men inte hjälpte det. Jag försökte får henne att lägga ner och påminde mig själv om den usla idén att ge mig ut på långpromenad i vagnen där de sitter bredvid varandra. Det är så dåligt. Vår Babyjogger är definitivt ett mycket bättre val där. Ja ja, en plump till i protokollet helt enkelt. Det var bara till att knäppa loss Iris och låta henne gå med mig istället. Bussen kom. Barnen blev sams och till slut landade vi vid våra välkända pållar. Phew!
Lagom energidränerad beslöt jag mig sen för ett depåstopp på Ica Maxi som ligger precis vid sidan om. Det var väl ungefär sju resor in dit med eftersom de vägrade vagn men mitt kaffesug gjorde mig till en amazon. Trots vissa konstiga blickar när jag flög som en skottspole mellan att plocka ihop vad jag ville ha längs brickbanan och att hålla flickorna lugna i antiloperna vid bordet så satt vi till slut ner alla tre med kaffe och festis. Jag pustade ut. Då ringer pappan och säger att grannarna bjudit in oss på äppelkaka, är jag möjligen hemma snart? Jag såg min chans! Då får du hämta oss utbrast jag!! Äntligen! Jag såg ljuset! Pappan kom, vi åkte hem och hamnade vid dukat bord hos grannarna. Gofika och grannbarn som tog över I&E gjorde att jag landade en stund. Jag hade kunnat sitta på den altanen resten av kvällen men det hade la blivit lite konstigt såklart... Iris och Elsa hade kunnat leka med granntjejerna hela kvällen och protesterna när vi bar hem dem efter ett tag gick inte att ta fel på. De fick lugna sig lite inomhus och var snart på okej humör igen. Men nu måste dom väl ändå börja krokna snart tänkte vi? Skulle inte tro det!
Vi åt kvällsmat under lika uppsluppna former som en bra AW och fick höra massa roliga saker. Iris sa att hon var en Lustigpetter (ett ord vi aldrig använder) och Elsa skrattade efter varje tugga och tyckte livet var toppen. Efter maten skulle det lekas i bilen, hoppas studsmatta, kratta gräs med pappa, de ville gå in till Roland (grannen) och var allmänt tossiga. Själv fick jag ett par sådana där goa fnissattacker som bara kommer när man är helt slut. Det är goa endorfiner i det som drar en in i mål.
När vi gjorde dem i ordning sa Elsa att hon var en bebis. Oscar hette hon visst numera, jag kan förstå vart den inspirationen kom ifrån. Lille sysslingen norröver har satt sig i minnet!
Efter ungefär 1000 om och men så var de ändå i pyjamas (just nu ovillkorligt: pappas t-shirts) på väg in till sin säng. Då hade de varit vakna ungefär 14 timmar i sträck. Kvällen avslutas som alltid med att titta på 'Spirit' och tja, 40 sekunder efter filmsnuttens sluttoner klingat ut så hördes inte ett pip. Nu sover de som två klubbade och det finns nog ingen som vet hur detta slutar... Sover de hela natten utan att vakna? Nä. Inte så troligt. Men det hade varit mycket trivsamt om det blev så. Imorgon är en annan dag. Så får vi se vad det kan ge. Just nu är jag ganska säker på att jag inte ska göra ett jota till i alla fall. Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar