Thomas Edison måste ju haft väldigt mycket barn omkring sig, åtminstone ett men antagligen flera, eftersom det ändå var han som kom på diktafonen. Han måste ju efter att ha umgåtts med en person som mätte sisådär +-1 meter fått känn på hur smart och smidigt det är med en apparat som upprepar precis allt man säger. Han tänkte väl ett snäpp till eftersom han var uppfinnare och lade till en av-och-på-knapp och möjligheten att ta fram den vid behov, men ändå. En diktafon är ju egentligen bara en mekanisk version av ett vetgirigt och intresserat barn på ungefär 2,5 år.
Vi har kommit till punkten då det gäller att vakta sin tunga och vara på beredd på att whatever says around comes around. Än så länge är det mest gulligt, men varningsblinkern är tänd.
Iris & Elsa som är två livs levande diktafoner i vårt hus upprepar numera i stort sett allt. Små minitanter som säger: Herreguh! Verkligen! Ja, precis och Faktiskt. De vyssar sina dockor och kallar dem gumman. Det var rena rama ketchupeffekten på deras prat tycker jag. Det tog kanske lite lite längre tid för dem att komma igång jämfört med många men de senaste månaderna har det bara accelererat i hejdlös takt. Det är nya grejer varje dag och en ständig förundran över vart de har snappat upp allt. Deras minne är helt otroligt och jag häpnar över att de kan komma ihåg så mycket redan. Jag menar, dom kan inte komma ihåg att det inte är farligt att bada badkar eller att man inte ska leka med maten när man är mätt men dom kan komma ihåg att tant Anna gav dem leksakshästar, att Fammo har en syster som är frisör och namnen på alla hästarna i Hunnestad. Deras små hjärnor är så fascinerande och jag är så himla stolt. Varje dag. Jag säger som alla andra sagt i alla tider, det blir verkligen bara roligare och roligare!
(Idag har det i och för sig varit ganska krävande med mycket gnäll, bråk dem imellan och utbrott överlag, men det har jag nog egentligen glömt nu. Dom sover ju :) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar