Mina bästisar!

Elsa och Iris är verkligen mina bästisar. Vi ryker ihop ibland så att det osar och jag tänker tankar som är svåra att uttala högt. Men det gör ingenting. För om man är riktiga bästisar så får man vara arg, glad eller ledsen hur mycket man vill. För man hittar ändå alltid tillbaka och vid nästa skratt eller leende så är allt glömt.
Nuförtiden måste jag säga att det handlar mer och mer om umgänge och mindre om serviceunderhåll. Visst, de måste fortfarande bytas på och mat har jag på min to-do-list, men numera kommer de oftast och säger till om det ska på en ny pampers och de äter de vi äter för det mesta. Ikväll åt vi Quesadillas med pestokyckling och det var helt utan krusiduller eller 'barnanpassning'. Det har varit så ett längre tag men det är först nu jag tar mig tid att reflektera och stanna upp lite igen. Det är både nyttigt och roligt!
Som det här med att bara hänga runt. Så som man gör med bästisar. Vi småsnackar lite, jag gör vad jag behöver göra och de leker, oftast med sina hästar, och helt plötsligt så hör man ett: -Vad gör du, mamma? -Jag lagar mat. -Varför då? -Ja, så vi får något att äta. 
-Okej då. Och pratar jag otydligt så kommer det: -Va sa du mamma?

De fick lite nya frisyrer idag med. Iris var förberedd och med på noterna men Elsa ville inte riktigt. Så vi sa att hon kunde titta på hur det gick till idag och sen kan hon klippa sig när det känns bra. Jag klipper ju själv än så länge, det är inte riktigt ett jobb värt 2x299:- om man säger så. I vilket fall. Iris riggades utomhus med Tripp Trapp, I-phone och favoritlåten Vart jag än går med Stiftelsen på tuben. Klippningen gick jättebra och hon blev supernöjd när hon tittade sig i spegeln. Jag är jättefin sa hon. När vi tittade ut på uteplatsen där tripp trappen stod så hade Elsa klättrat upp och sa: -Jag osså klippa mig mamma. Lyssna på Oh Boy!! (Miss Li) Hon hade ju sett nu att det inte var någon fara, så nu har vi pottfrissa alla tre. Klappat och klippt!

Idag bestämde vi oss för att köpa nya utemöbler och var iväg en sväng och kollade vilka vi skulle ha (btw. möbelaffärer är ett litet stalltips för att rasta barn. Stora ytor, lite att riva ner och mycket att klättra på). Under tiden vi botaniserade så jagade de varandra, skrattade och gömde sig. Men. De var alltid i närheten. Lyssnade på vad vi sa och var försiktiga. Det gick liksom att utföra uppdraget utan holabaloo. Nu vet jag att vi fått barn av den lugnare sorten men det har ändå varit en prövning många gånger. Vi får väl se hur det går när nästa 'fas' börjar. Då blir det kanske annat igen. Men min poäng är att vi just nu kan genomföra saker utan att ha planerat in det innan. Vi går inte skiftgång längre för att få tränat, klippt gräset, handla, skruva möbler eller vad det nu kan vara. För just nu funkar det att alla fyra är med och alla har roligt och vi förstår varandra. Det är coolt.
När vi kom hem sen så upptäckte I&E bilen som lekplats första gången. Det var väldigt kul. De satt där i säkert en kvart själva och grejade. Iris körde och Elsa gick igenom visitkort och annat som låg löst. När jag stack in huvudet och frågade vart de var på väg så sa de unisont: 'Buxen!!' Det är sommarstället i Dalsland det. Jag frågade om de inte var framme snart? Nä, långt dit fick jag veta.

En annan tjusning med dagen är när någon fått på sig Pippi-peruk. Då går Pippi runt och frågar: -Vad heter du? Åsa säger jag och frågar tillbaka: -Vad heter du? PippiLåmgstump får jag veta med blixtens hastighet. Men Eklandas mini-Pippis har bytt bort Lilla Gubben för tillfället. De håller sig till Noggej och Fefyr.

Nu hade vi en liten kamp vid läggningen här och vår lille marodör valde att ta till lite hårda tag mot sin mamma. Sedan krävde hon att pappa skulle komma istället. Men det gör ingenting. För jag sitter ändå här och längtar lite smått efter att få träffa dem snart igen. Så som man känner för bästisar. Det blir liksom bara bättre och bättre. 
Men nu ska jag nog ta en semesterfolkis. För att jag kan. Vi hörs hörni!