För det andra så är det viktigt att poängtera att jag har två stycken helt fantastiska barn. De är unika och precis lika värdefulla. Jämförelsen jag gör nedan är en observation som jag drar till sin spets i sin ytterlighet och jag kommer därför inte heller skriva ut vem som är vem.
Uppstarten till min lilla tes kommer från en pappa jag träffade på här i krokarna nyligen. Han hade med två flickor, nu 8 år. Han sa:
-Den ena är hunden som håller ihop familjen och den andra är katten som går sin egen väg.
Det fastnade för mig och jag kände direkt en samhörighet med den meningen.
Jag får också ganska ofta frågan om mina flickor är lika? Nej, de är som natt och dag brukar jag svara. Och så är det verkligen.
Visst, de gillar att leka samma lekar. Tycker om att vara tillsammans och är på ett ungefär förtjusta i samma mat. Fast en äter proteinet och en äter kolhydraterna och tvärtom. Frukt och grönt slukar båda.
Men om man ser till personligheterna så har vi Hunden och vi har Katten.
Hunden är lösningsorienterad, öppen för förändringar och har möjligheten att tänka om. Ta ett steg tillbaka och tänka över situationen och ev. ångra sig lite. Hunden är mycket inkännande om hur andra mår, frågar om någon är ledsen och kan ta upp frågan om en tidigare konflikt ett tag senare. E du glad på mig nu mamma? E du ledsen mamma? Nu e jag glad på dig igen!
Katten är svårare att övertyga om att ett alternativ kan vara minst lika bra. Föreslår man något i fel läge så är svaret garanterat nej först. Om ett bråk uppstår så vänder sig Katten aldrig om. Hon är stolt, smidig och stark. Hon kan definitivt vara mjuk och mysig, men när pannbenet slår till så är man chanslös. Jag vet inte hur många gånger jag frågat om vi kan vara vänner igen och jag får en nick tillbaka. På frågan om Katten vill prata om det som hände så får jag oftast svaret: Vi kan prata om det imorgon mamma.
I fredags hade vi studiedag och jag skulle göra mig till lite. Flickorna hade pratat en del om att åka tåg så jag tänkte att en tågresa till Falkenberg skulle vara på sin plats. Då har vi ett konkret mål och kända personer att umgås med. Jag sålde in idén och sen tog jag till mig informationen om att det var tågstrejk.
Ja ja. Tåg skulle det ju för all del kunna bli ändå. Vi tog pendeln till Kungsbacka. Kulturhuset Fyren är en grym plats att besöka. Superfin barnavdelning på biblioteket, restaurang, toaletter, lekplats. Perfekt!
So far so good. Sen började tjorvet. Och tjorvet hör absolut inte bara ihop med Katten. Hundar kan också krångla. Det var ditten och det var datten och jag försökte verkligen göra allt bra, men det var en utmaning. För första gången på utflykt försökte de sticka iväg och tyckte det var kul när jag sprang efter. De har varit väldigt lätta att ha med sig inser jag nu. Kläder åkte av, skor åkte av, vill inte, jag vill ha glass, vill inte, jag vill rida, var e hästen, kom mamma, sluta slåss, aj! Hjälp!
Puh. Jag försökte verkligen. Men det var riktigt tufft. Till slut hamnade katten i sitt alldeles speciella läge, när hon helt tappar kontakten med omvärlden och bara skriker. Detta på golvet inne på Fyren. Hunden sitter i sulkyn helt knäpptyst och bara tittar. Folk runt omkring tittar. Jag gör allt i min makt för att nå fram men måste till slut sätta henne i sulkyn och köra ut. Galet.
Väl ute tar vi oss till tåget och åker mer eller mindre under tystnad hem. När vi når Eklanda ringer jag pappan som får komma och möta oss. Så fort han kommer så bara går jag. Jag måste bara vara själv en stund. Sen blir det bra igen.
Jag kan utan tvivel säga att pågående period är den tuffaste perioden hittills. Dessa underbara små ungar och alla deras tankar och viljor som utvecklas i en så rasande fart att ingen av oss riktigt hinner med. Känslor, eget jag, regler, konsekvenser, medbestämmande, stress, förväntan, besvikelse... Listan kan göras lång. Och allt jag vill är att de ska känna sig sedda, älskade, bekräftade och trygga. Det går. Men det är ett tufft jobb.
Minsta improvisation som bryter mönstret är numera som rysk roulette. Missade vi blodsockerfallet där? Aj, aj aj. Hade du tänkt att det skulle vara på ett annat sätt? OJ, det förstod inte jag lilla gumman, varför sa du inget? Jag förstår tyvärr inte vad du menar... du skriker ju bara...
Nu tänker min storebror att han vill kommentera: Du syrran, inget är så jävligt att det inte kan bli värre./JR
Men. Det är också utan tvivel alldeles underbart. Alla kommentarer, alla rollspel, alla tankar och funderingar.
Mamma, pappa, jag längtar efter er. Jag vill vara med er. Jag var arg för att jag ville vara med dig mamma...
Nu ser vi fram emot semestern och många långa lediga dagar tillsammans. 2,5 vecka kvar. Sen ska jag vara med er 24/7 älskade ungar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar