VAB -Very Annoying Business

Nu börjar jag bli galet trött på snor, hosta, gnäll & gnöl och ännu sämre sömn än vanligt. För ett halvår sedan så kände vi oss oftast som en sällan-sjuk-familj. Vi har tackat vår lyckliga stjärna för att vi klarat oss så bra. Men nu vete tusan om sällan är ordet jag skulle drista mig till att använda. Virus som hoppar runt hit och dit och ruckar på rutinerna. Och vad tycker jag om ruckade rutiner nu igen?! Just det. OKUL!
Nu hoppas jag att det är sista körningen på ett bra tag och att det håller sig borta sen. Jag tror väl att bara vädret blir lite goare ute så kommer de vara ute mer och mer på Föris och på så vis hålla nere smittan.

Snor känns ändå hanterbart, det kan jag ju hjälpa dem med så gott det går, men det andra... Det låga humöret, de obefintliga marginalerna, tårarna, frustrationen och energidipparna... Inte nog med att de är helt omöjligt att förutspå, det är också stundtals helt omöjligt att tillgodose bådas behov. Det är throwback till när de var pyttebebisar och man höll en och tröstade medans den andra skrek och sedan lade man ner den lugne och tog upp den ledsne vilket omedelbart gav ombytta roller. Skillnaden nu mot då är bara att de då vägde typ 2-3 kg och nu är det 10 till. Då kunde de inte skälla, tjata, eller fastna i upprepningar så som: mamma, mamma, mamma, mamma!!! Hjärtat vill ju bara hjälpa dem och göra livet så lätt som möjligt men med tålamodet på bristningsgränsen, utebliven sömn och panikkänslor i kroppen för att allt du gör ändå blir fel gör att man långt ifrån hade platsat i ett hemma-hos-reportage i Mama.
Men trots alla kontroverser och smärre katastrofer så löser sig ju det mesta ändå. En klar fördel numera är att pappa funkar minst lika bra, den värsta mammigheten har släppt och jag blir till och med dissad ibland (o då känns ju det i mammahjärtat såklart, men det kan jag ta efter snart 3 år på andra sidan). En annan sak som alltid vinner är att kärleken övervinner allt! Ja, jag vet, det lät oerhört klyschigt, men det är faktiskt sant. När de små armarna kramar om en igen och man känner lugnet sänka sig. Då är det mesta glömt. När det sedan gått en timme efter de somnat så undrar jag om det verkligen varit så illa egentligen eller om jag bara drömt.
Sedan när de är friska, när virus och humör bytt plats och rutinerna sitter igen, då är det fantastiskt. Det bästa med att de är sjuka ibland måste ju ändå vara att man påminns om hur härligt det är när det rullar. Snacka om att leva i Twilight Zone.

Ja ja, jag som verkligen längtat efter mitt nya jobb får se denna vecka som en slow start då vi vabbar varannan dag. Som tur är så har jag ett förstående klimat på min nya arbetsplats och det känns som om vi kommer ta igen detta när vi är på banan igen. 

Nu hoppas vi på en natt som varar längre än till kl. 4.15. Lite färre break downs, eller åtminstone några som jag faktiskt kan lösa, lite mindre bråk och lite mera kommunikation som funkar. Vad tror ni? Kan det gå?