Soon to be: Working Mom

Kampen mellan förnuft och känsla. 2 april börjar jag jobba. Min mammaledighet rusar nu mot sitt slut fortare än en sockerchockad hamster och stundtals känner jag en klump i halsen och vill börja storböla. För det mesta så tar dock förnuftet kommandot och jag stillar mig igen. Det är ju inte direkt så att någon skall ta Iris & Elsa ifrån mig och att jag aldrig ska får se dem mer. Typ inte ens nära. Men ändå. Liksom. Det är svårt ändå. Det är tur att jag är säker på vårt agerande och att jag verkligen vet att vi fattat rätt beslut om hur vi delat upp föräldraledigheten. Det är nämligen utan krusiduller min fasta övertygelse att om man har en närvarande underbar pappa som vill vara hemma med sina barn, ja då ska han vara det. Inget snack om den saken. En sådan pappa har vi här hemma så dealen är solklar. När förnuftet talar. För säkerhets skull så är det bäst att jag tillägger att jag är jättenöjd med mitt jobb och det är ju liksom ytterligare en bonus naturligtvis. Det är inte där skon klämmer. För det ju inte alltid så enkelt att det funkar att vara förnuftig bara. Inte för sådana som mig som känner och tänker så rackarns mycket. Det har ju satt sina spår hela livet för mig så varför skulle det vara annorlunda nu. Såsom jag ser det så blir det ju en typ av livsförändring nu igen och förändringar behöver jag berarbeta. Så´n är jag. Så även nu. Jag har verkligen älskat att vara hemma med mina fina flickor och det känns ofta så onaturligt och halvt när jag är utan dem. Det är inte ofta jag använder så stora ord men i just detta fallet så kan jag inte komma på något annat. När man älskar något innerligt så gör man det även när det är jobbigt, svårt och till och med när det ibland ter sig omöjligt. Man står pall och fortsätter ändå. För att man brinner för det man gör och för dem det rör. Vissa dagar här hemma har ju i ärlighetens namn varit sträviga men vad gör det nu? Det enda jag kommer komma ihåg när jag är på jobbet är ju hur roligt vi haft. Hur Iris börjat härma gapflabb de sista dagarna och Elsa kniper ihop hela ansiktet när hon skrattar. Hur dom tjoar och njutbart sitter och ler när dom får gunga. Hur fantastiskt det är när dom får mat dom gillar och dom sträcker sig efter mer och riktigt vräker i sig. Inte gör det så mycket att dom ibland hänger en i varje byxben med ett konstant gnäll som till slut exploderar i ett övermäktigt kaos i hjärnan på mig. Inte gör det något att dom demonstrativt sitter och kastar ner makaronerna från matstolen och skriker när man inget hellre vill än att dom ska sova. Allt det där är ju bara petitesser så fort allt lugnat ner sig igen och det enda man minns är det där mjuka fjunet på huvudet som borrar ner sig vid ens hals när man får en kram... Jag har verkligen älskat att vara hemma och det är nog det roligaste jag gjort. 
Och vet ni vad som är så fantastiskt med det egentligen, nu när jag tänker efter? Jag vet att deras pappa kommer tycka likadant. Det är en erfarenhet som vi kommer dela som vi kommer ha mycket roligt åt och jag vet att tjejerna kommer få vara med om en härlig vår med sin pappa. Det är det som gör att att jag kommer köra ner till Varberg på måndag ändå (det och att jag har ett jättebra jobb såklart, men det är en annan parameter). 
Han kommer rumstera om bland vissa grejjer som jag haft som rutiner, han kommer hitta sitt sätt och han kommer göra det så otroligt bra. Ibland så kommer han slita sitt hår,  undra vad 17 han gett sig in i och räkna minuterna tills jag kommer hem. Jag vet, för det har jag gjort många många gånger. Men det kommer gå bra ändå. För han kommer också "walk the extra mile" och få ihop det. Det är nämligen så man gör. Man får ihop det. Belöningen finns i de obeskrivliga kärleken som våra två små juveler levererar varje dag.
Nu hör jag ju själv att förnuftet ändå vinner över känslorna. I alla fall just nu. Innan idag när jag satt och väntade på att mitt spinningpass skulle dra igång. Då var jag inte lika kaxig. Då fick jag cykla bort klumpen i halsen och jävlar vad jag cyklade. Det enda som fanns på min näthinna då var lilla E som stod och vinkade vid fönstret i köket när jag körde iväg. Men jag kommer lära mig. Det kommer gå bra. Jag ska öva mig på att vara borta  och vips så har vi en vardag i det också. Min omgivning kanske bara får ursäkta om jag råkar vara lite känslig i början. Det bjuder jag på.