Från innan till hälften

Tänkte jag skulle passa på att skriva ner lite om hur jag haft det de senaste 35 veckorna. Just graviditeten kommer ju bli en mindre och mindre del av själva grejen med att ha kids men än så länge så är det ju det enda man gjort av hela resan, så det kanske blir mer sanningsenligt så. Det är väl som lumpen sen, man kommer bara ihåg det som var roligt :)


Vi ringde till MVC någon gång i v. 7-8 tror jag och fick komma dit ganska kvickt på ett förberedande samtal och inskrivning med läkare i v. 9. Till inskrivningen gick vi med en ganska loj inställning. Vi var beredda på lite mer snack om A.N.T (remember högstadiet) och inte så mycket mer, kanske skulle hon känna lite på kroppen och på något sätt konstatera att något levde. Jag tänkte 'tratt mot magen' typ. Döm om vår förvåning när läkaren helt plötsligt sa att vi skulle köra ett ultraljud! Va?! Ja, inte oss emot.
Väl på plats med ögonen fixerade på skärmen fick vi se en lite makaron i profil. Makaronen låg till vänster i bild och resten var svart. Sen frågar läkaren om vi ser vad hon ser. En annan som varit lite nervös trodde ju direkt att något var fel, men J som kopplar lite snabbare sa... Jaaaa.... Och ut ur det svarta så dansar det fram ytterligare en liten varelse! Alltså. Jag vet inte om det finns ord som kan beskriva detta. Men när någon liten mikrodel i hjärnan ändå hade fattat att det fanns två små saker som levde i en så blandades glädjetårar med skratt och ja, en form av rus som var helt obeskrivligt.
Behöver jag tillägga att jag inte kunde jobba den dagen? Att sätta sig i en bil och köra ner till Varberg i det tillståndet hade nog kunnat sluta med någon form av trafikförseelse.
Istället så tog jag vagnen in till Göteborg, satte mig på Bibblan och läste om tvillingar och gick till en bokhandel och köpte mig en 'Bibel'. En stor gul bok som heter BARN som får fungera som ett uppslagsverk i detta nya vi ska ge oss in i.


Mina första 20 graviditetsveckor var i alla fall oförskämt bra rent fysiskt. Jag mådde aldrig illa och hade inga andra symptom heller som bekräftade tillståndet. Kroppsligt så flöt med andra ord allting på som vanligt. Det som spökade mest under denna tiden var istället all ny information. Jösses.
Jag bestämde mig väldigt tidigt för att inte googla på allt, för vad jag än skrev in i sökmotorn så var det ju näst intill förenat med livsfara. Var det bara elände alltihopa?
Jag höll mig således till 1177 och growingpeople.se (sjukvårdsupplysningen länkar själva dit) samt gula boken och vad läkarna sa.
Men trots att jag försökte begränsa informationsflödet så blev det jobbigaste ändå det mentala. Vi fick ju med en gång reda på att alla tvillinggraviditeter var lika med riskgraviditeter. Det första som var viktigt var att försöka konstatera om det var enäggs eller tvåäggs, för de kontrolleras lite olika. Att jag skulle bli sjukskriven runt v. 25 skulle jag räkna kallt med, en tvillingmage i v. 30 är ofta lika stor som en enlingmage i v. 40 tex. Sedan så skulle man ta ställning till KUB/NUPP (kromosomavvikelser), riskerna med att föda för tidigt samt tvillingtransfusionssyndromet (TTS).
Just det sistnämnda är något som kan drabba de tvillingar som delar moderkaka och förklaras som följer (fr. growingppeople):

De blodkärlsförbindelser som finns mellan tvillingarna i moderkakan kan leda till tvilling-tvilling-transfusions-syndrom (ibland kallas det bara tvillingtransfusion).

Även om tvillingarna delar moderkaka har de var sin blodförsörjning. Av misstag kan det emellertid bildas kärl som förbinder de båda blodomloppen med varandra. Det innebär att det kan passera över blod från den ena tvillingens blodomlopp till den andres. I uttalade fall kan den ene tvillingen få för lite blod och få blodbrist och den andre för mycket blod. Det innebär att det finns en ökad risk att den ena eller båda tvillingarna ska avlida inne i livmodern innan förlossningen startar.

Nu är vi så lyckligt lottade att det finns så bra sjukvård och läkare att många barn klarar även detta, men det klart att man inte ville att det skulle hända.

Vi åkte till Östra Sjukhuset första gången i början på september och fick vid ultraljudet veta att de med största sannolikhet var enäggstvillingar då de delade moderkaka och hade en mycket tunn skiljevägg. Vi skulle därför kollas med ultraljud varannan vecka så att läkarna kunde hålla koll på om TTS skulle uppstå.
Allt rullade på efter det, tvillingarna växte som tur var fin-fint och ingenting tydde på att det var något tok på gång *puh*. Det var sjukt skönt att få gå och kolla dem så ofta. Ett tag kändes det nästan som om de bodde på Östra och vi fick hälsa på dem var 14:e dag.

Detta var väl i stort vad som hände den första halvan, jag jobbade på som vanligt. Ibland så skojade jag om att det hade varit trevligt med något som pekade på att man var på smällen, någon liten craving eller en ynka spya, men naturligtvis är jag jätteglad över att i af halva graviditeten varit så enkel. Jag införde fredagsläsken istället för fredagsölen (som jag btw inte saknar alls) och försökte lära mig det där med ostarna, listerian, toxoplasman och allt annat jox som dyker upp under vägen, men det var ganska mycket som vanligt. Sen började det vända...


To be continued...