Ja, sen började saker och ting alltså vända. Och ganska snabbt med. I texten som följer så kan det nästan låta lite gnälligt till och med även om jag vet att jag har haft en mycket enklare resa än många andra.
Jag registrerade ryggont första gången vid en stockholmsresa i november. Vi åkte ett gammalt InterCity-tåg som tog sina ca. 4,5 timmar enkel väg och det kan ju vilken rygg som helst må lite dåligt av. Jag menar sätena i ett sådant tåg var ju nersuttna redan -86 liksom. Så jag trodde nog att det ryggonda jag fick av denna weekendtripp skulle gå över bara jag kommit hem. Men näpp. Från och med då så var det snarare ett konstant tillstånd. Det var värst när jag satt och kom snabbt när jag körde bil. Som pendlare med ca. 45 min enkel väg så både började och avslutade jag alltså arbetsdagen med garanterat ryggont. Jag har höj och sänkbart skrivbord på jobbet och började stå mer och mer, men det var ju tyvärr inte heller helt bra då mitt bäcken började knorra av att stå och gå. Jag började helt enkelt bli lite tung om magen och blev 'skraltig' på jobbet. Detta var i november och i början på december så blev jag således sjukskriven på halvtid.
Det är rekommenderat för en blivande tvillingmamma att bli sjukskriven runt v. 25 (främst pga. riskerna att föda för tidigt), så det var ju ingen chock, men jag tyckte ändå det var lite tidigt. Läkaren var egentligen beredd på att sätta mig på heltid, men jag tyckte att jag kunde jobba lite i alla fall. Tyvärr så halverades ju inte resorna till jobbet, men det vara bara att bita ihop. Många gånger när jag hämtade upp J på eftermiddagen så fick jag stappla ut från förarplats och låta han ta ratten hem. I samband med sjukskrivningen så fick jag remiss till sjukgymnast och ett program att följa. Som ett plus bland det onda så var det i alla fall inte foglossning utan bäckensmärtan var muskulär och det kändes bra ändå. I det här läget så mådde jag fortfarande bra egentligen, men att ha ont var något helt nytt för mig och det gjorde nog att humöret dalade lite ett tag.
Dagarna rullade ändå på och vi närmade oss jul. På ett rutinbesök hos barnmorskan så visade det sig att jag hade förhöjt socker i blodet och fick komma in på en glukosbelastning. Kanske hade jag fått graviditetsdiabetes? Detta var den 21 december och jag såg framför mig en något annorlunda jul. Framförallt så var faktumet att jag kanske inte skulle få dricka mjölk ett riktigt slag i magen (jag slukade kanske 1-1,5 liter mjölk/dag.) Jag klarade glukosbelastningen fint och larmet blåstes av. Vid nästa kontroll hos barnmorskan, 2 veckor senare, så hade jag dock höjt socker igen och jag blev satt på typ diabeteskost graviditeten ut. Det absolut vanligaste är att reglera sockret med maten och tänka sig för. Att det går så långt som till diabetes är väldigt sällsynt. Så där var det slut med mjölk :( och socker (såklart), snabba kolhydrater osv. Tänk GI.
En annan grej som startade strax innan jul var att det började susa i mitt vänstra öra. Vaxpropp tänkte jag och gick hem och körde en lösningskur utan lösning. Suset finns kvar och ligger i en pulstakt dygnet runt, ibland så ändrar det karaktär och blir mer som tjut, godståg eller värsta hittills: som om man befinner sig mitt ibland 200 trutar/måsar som skriker! Ni som känner mig vet ju hur mitt förhållande till dessa satans fåglar är. Jag har nu gått över två månader med öronsus. Trutarna kommer inte på besök så ofta (som tur är). Jag har träffat allmänläkare, öronspecialist och fått akupunktur. Ingenting har hjälpt tyvärr. Jag har inte heller fått någon riktigt bra förklaring på vad det är, men de flesta verkar vara säkra på att det är hormonellt och att det kommer försvinna efter förlossningen. Vi kan ju alltid hoppas på det! För visst är det svårt att ta hand om två bebisar i tvångströja? Går det inte över så kan det kanske hända att jag blir typ galen nämligen ;).
Jul & nyår passerade och det kändes okej i ryggen. Jag körde inte bil en enda gång under ledigheten och jag vilade massor. När jag sedan började köra igen i början på januari så fick jag ont igen. Att vikten dessutom ökat stadigt uppåt har varit sådär bra för min gamla knäskada. Ja, ni vet: min 'höjdhoppsskada'. Hmmm... ja, den gamla skadan i alla fall.
Knät klarar typ 72 kilo sen säger det stopp och jag klättrade mot 80 nu. Det var inte mycket med kroppen. Tur att knoppen mådde bra i alla fall. Jag brukar säga det. Jag kan ta det mesta, så länge jag inte blir folkilsk ;).
I mitten på januari så blev jag ändå heltidssjukskriven och nu var det oundvikligt. Ner i viloläge bara. Och som jag vilar! Har varit hemma sex veckor nu och det känns så himla bra. Jag får fortfarande ont på alla ovan nämnda ställen när jag utsätter mig och jag får tacka nej till mycket skoj för jag orkar inte helt enkelt. Å andra sidan, så länge som jag går här hemma och lullar och vilar när jag vill, inte kör för mycket bil och låter dagarna passera så mår jag jättebra! Klart att jag saknar det sociala man har på jobbet och dag-tv är sådär, men samtidigt så är vetskapen att tack vare att jag tagit det lugnt så har barnen i magen mått bättre och dom ligger ju faktiskt kvar där fortfarande även om det börjar ticka på nu. För egentligen så handlar ju allt detta om dom, och deras resa. Hur dom har det ska jag berätta lite mera om i nästa inlägg, för där händer det också grejer kan ni tro.
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar