Hur gör man?

(obs! ej för känsliga läsare ;) )
Igår hade vi en riktig toppendag nere i Falkenberg. Gick på stan, hängde med mamma & mormor och myste på i största allmänhet. Det sista jag gjorde innan jag skulle köra hem var att mata flickorna med gröt och en banan. Klockan närmade sig sex och eftersom de brukar sova då så tänkte jag det var lika bra så skulle de antagligen somna i bilen och så kanske det bara skulle vara att lägga dem hemma sen. De var jätteglada och åt med god aptit! 
Väl i bilen hann jag väl köra 5 min innan Elsa tappade nappen och skrek som ett bi. In på en parkering, i med nappen och iväg igen. Till saken hör att jag har båda tjejerna bak i bilen med speglar så att jag i vanliga fall kan se vad som händer och lättare tolka exakt HUR arga/ledsna de är. Men nu är det ju mitten på oktober och totalt becksvart tidigt på kvällen. I vilket fall. Hon verkade glad igen och vi körde vidare. En bit utanför Falkenberg när jag befann mig på E6:an tyckte jag det lät lite konstigt och sen började lilla E skrika igen, hon skrek och skrek och jag såg inte ett skvatt. Jag försökte prata lugnande och sjunga 'En kulen natt' (det brukar hjälpa) men hon skrek som en stucken. Jag kom inte riktigt av motorvägen förränns vid Varberg Nord och när jag parkerat vid Statoil och öppnat bakdörren möts jag av den värsta 'throw up´en ever'. Lilla E hade sprejat sig själv och sin stol med banan och fullkornsgröt. Hon blev glad igen när jag öppnade dörren, och det kan jag förstå. Saneringen var nog önskvärd. Iris sov som en stock och reagerade varken på det ena eller andra. Där står jag. Halv sju på kvällen i regn och mörker med en nerspydd liten tjej och en som sover. Jag är helt ensam och funderar på hur f*n jag ska få ihop det rent ut sagt. Jag får ut Elsa, tar av henne jackan och torkar av henne hjälpligt med den. Själv blir jag ju full av gojs och hennes elefant... ja, vi får hoppas att han gillar banan han med. Bodyn under jackan är torr så jag väljer att inte lämna Iris ensam i en mörk bil utan stoppar om Elsa med de delar av filten som är torra och kör igen. Hon log när jag satte tillbaka henne i stolen trots att jag fepplade rejält med de kladdiga remmarna och hala spännet. Tappra lilla tös. Vi kör vidare och efter någon mil så är det återigen full serenad. Jag misstänker 1: hon har spytt igen. 2: hon har tappat nappen. Hon är inte sådär jättenoga med nappen utan ofta så somnar hon utan den... Jag chansar några kilometer till. Jag kan ändå inte ställa mig i väggrenen för att torka banan-puke och byta kläder. Men lill-höna stillar sig inte. Jag mår såååå dåligt för jag ser ju henne inte heller. Jag försöker tända belysningen i kupén, men det hjälper ju inte ett skvatt. Jag funderar på att stanna i väggrenen ändå, jag vill ju så gärna ge henne nappen, men det är mörkt, det regnar och det känns inte helt motiverat att riskera en större olycka genom en sådan manöver. Dagsljus - inga problem, men jag tycker själv det kan vara svårt att hinna se bilar som varit tvungna att stanna och en olycka händer så lätt. Först i Sandsjöbacka kör jag av och får krama min lilla. Hon är så ledsen, det var som tur var ingen ny laddning utan hon blev lugn när vi hade kramats lite och nappen var tillbaka. Sedan så var hon tyst den lilla biten vi hade hem. Jag kände mig heeelt slut. Fy fan för att köra själv med båda två där bak och sådant här händer! Men hur gör man? Det går ju inte riktigt att kommunicera heller.
Väl hemma så tog Jonas hand om den lilla nedspydda och fick henne ren och påklädd i en gosig PJ. Jag fick lite liv i en yrvaken Iris. Hon har som vanligt inte haft en aning om vad som pågått utan sovit sig igenom hela dramat.
Tjejerna somnar strax därefter och vi fixar lite göttit. Jag känner att det susar till på två-tre klunkar Hof och det kanske inte är så konstigt efter den pärsen? 
Ja. Man gör så gott man kan och vissa road bumps blir det. Men ibland blir helt enkelt systemet överbelastat. Det får bli så. Men roligt är det inte.


Hej på er!