Våren, håren och de 4 åren

Oj, oj... i februari skrev jag sist. Det har ju hänt miljarder grejer sen dess!! 

Kan undra om det inte finns finns någon typ av statlig myndighet eller någon annan nitisk blankettinstutition jag kan anmäla mig till, så jag får någon typ av böter om jag missar att skicka in i alla fall en månadsdeklaration!
Skämmes fru Simonsson och rättning i ledet!

Så. Nu har jag kanske daskat till mig själv tillräckligt för att kunna aktivera det viktigaste minnena våren 2015.
Strax efter senaste inlägget hade vi fyraårskalas med allt vad det innebär i paket, tårta, kalas och förväntningar och nog är det så att det senaste halvåret har visat att det är först nu det börjar bli en grej på riktigt. Ända sedan Luciatåget (Måste kolla om jag skrivit om det förresten, snacka om gråtfest) i december så har jag märkt att den förväntan, spänningen och engagemanget i en happening kommer från hjärtat och att de vet vad det innebär. Likadant i julas, nyår, kusiners kalas och så klart det egna kalaset och sommaravslutningen på förskolan häromdagen. Det är så roligt och inspirerande att se deras ögon och höra deras funderingar. Det är ju dessutom obetalbart att tjuvlyssna när de tror att jag inte hör och de diskuterar olika händelser som två små damer på kafferep. Vilken ynnest det är att ha fått dem båda till oss och det är väl därför jag blir så irriterad när jag glömmer skriva... det händer ju så mycket roligt och underfundigt att jag blir lite stressad när jag tänker på att jag kanske inte kommer komma ihåg allt.
Anyhow. 4-årskalaset gick i Frosttema och jag tror alla varugrupper inom Disneys merchandiseavdelning på ett eller annat sätt finns representerat i vårt hem efter det kalaset (och julklapparna tidigare). Skor, matlådor, vattenflaskor, kläder, servetter, figurer, plyschkuddar, bäddset, väskor... Hela Arendal är typ här. Men ändå, när lilla E skulle lägga sig efter kalaset så sa hon: jag önskar mig fortfarande en Azarel... (Gargamels katt från Smurfarna). Så det fixade hennes lilla mamma såklart till riktiga födelsedagen två dagar  senare.



Att vara 4 år innebär nog ganska mycket på det stora hela. Du vill vara stor, men det är en bit kvar plus att det är ganska skönt att vara liten. Du älskar att leka på förskolan men allra helst vill du vara hemma med familjen men bara till typ 9.30 en ledig dag för sen börjar du undra om vi inte kan gå till förskolan och leka? Från pedagogerna får vi höra att precis all mat går hem, att I&E är det säkraste korten när det gäller att provsmaka men väl hemma så kan det bli totala naturkatastrofer om det serveras något annat än spagetti & köttfärssås, korv med bröd eller pannkakor. Du är en egen individ som kan allt själv men... Jag känner att det är en tid fylld av järnvilja, konflikter, tårar, ilska, medbestämmande, vikten av att få påverka och totala bryt. Men det är också en tid av att kunna sätta ord på känslor, uttrycka sin kärlek, förklara vad du menar, säga de klokaste saker, vara insiktsfull och veta rätt och fel. Det är en fantastiskt och samtidigt helt galen tid vi lever i. Och jag hade inte velat byta bort det för allt i världen. Men det klart, hade jag fått peka på bara en sak som jag faktiskt tröttnat på så är det att fixeringen vid att det är mamma (dvs. JAG) som är centrum i Universum så måste jag villigt erkänna att ja: Jag ser fram emot den dagen då de frigjort sig ett uns till. De har varit "mammiga" sedan födseln och även om det svängt runt lite i perioder mellan mig och pappan så har det än så länge alltid landat i en ny längre era där det blir lite overload. Jag kanske får ta det som en komplimang att de gillar att hänga med mig naturligtvis men dels så tycker jag synd om Jonas ibland som verkligen ger 100%, alltid finns beredd och är där för dem precis lika mycket som jag... det smärtar i hjärtat när han puttas bort... Dels så känner jag verkligen att jag vissa dagar dessutom får panik när jag hört ordet mamma varenda vaken minut en ledig dag (kan höra ihop med en stressig arbetssituation). Jag uttryckte detta med paniken i huvudet i bilen häromdagen varpå båda tystnade en stund och sen kom det en fråga från lilla E som inleddes med ett försiktigt: "Ååååsa?" (istället för maaaammaaa) Så smälter man igen.
OBS! Jag vill tillägga att detta "mammiga" kommer när något är dåligt: typ, hunger, trötthet, vaknar på natten osv. När det är glada miner och gott humör går det lika bra med oss båda såklart.

En annan fixering som pågått i snart 30 veckor är den med HÅREN! Vi har två flickor som varit lite sena i hårväxten om man säger så, längtan har varit stark och förebilderna finns men det har liksom tagit sin lilla tid för det att växa ut. Storkusin Isabell som är en klar favorit har jämnlångt hår en bra bit ner på ryggen så det var ingen idé att försöka övertyga dem om att min korta frisyr med rakad sida var lika het.

 

I somras/höstas löste de innovativa två problemet med att ta en kökshandduk på huvudet som de satte fast med ett pärlhalsband. Resultatet blev att dom sprang omkring som två små shejker här på gatan och det gick väl bra ett tag. Jag tyckte det var en kreativ idé. Men så dök då systrarna från Arendal upp... Elsa & Anna gjorde sitt intåg i vårt liv och nu började vi snacka fläta. Diskhandduk på, önskan om en fläta togs upp, svaret blev ju: man kan inte fläta en handduk och katastrofen var ett faktum... Jag trodde en stund det skulle vända men sen var det bara att lösa problemet. Garn och hårband köptes in och jag sydde fast långt garnhår på hårbanden och tänkte att detta skulle vara en kul grej en stund. Det är 26 veckor sedan nu och Irisen har än så länge inte varit helt utan ett garnhår.

           

I dagsläget så har hon det bara hemma och när hon sover (efter hårda förhandlingar), men det är bara 2-3 veckor gammalt för då fick hon ett köpediadem från Kappahl med en fläta på istället. 
Denna har hon nu dagligen på förskolan och den mesta vakna tiden men någon typ av attribut är alltså alltid på. Två dagar på 26 veckor har hon gjort undantag och haft flätor på eget hår men då har hon fått så mycket uppmärksamhet för det så dagen efter har låtsashåret vart på igen. Hon ska liksom bestämma själv! Det är hon otroligt tydlig med. Ja ja, man får välja sina strider här i världen. Vill hon ha det så får hon ha det. Elsa började med hästsvans på eget hår för ganska länge sedan nu så hon går utan, men hon var trogen parhäst i detta bra länge också. Vi får väl se när det släpper och sen när det varit borta en stund så glömmer man bort att det var som det var.
Ungefär som med hästarna... Ett tag så var det prat om hästar från att de slog upp sina små blå tills de lade sig men nu i helgen var vi tom på gratis ponnyridning(dvs free ride anytime) i Uddevalla men dom tog två turer var och sen var kaninerna roligare. Ja, kaninerna OCH de tre stockarna man hade lagt sadlar på så man kunde låtsas att man red. Dom var också högvilt.
Det är verkligen ett kännetecken för dessa två, allt som sker i fantasivärldar, rollspel och på lek kan pågå i timmar... de kan underhålla sig själva på bästa sätt hur länge som helst men de är liksom inte supersugna på det som är på riktigt. Jag som njuter till fullo av barns och min egen fantasi kan bara tycka att det är helrätt. Precis som det ska vara. Utan fanstasi och lösningar stannar världen och jag tror jag uppmuntrar fantasivärldarna ett tag till. En vacker dag kommer vi inte undan verkligheten längre och då är det bara att köra. Men är du 4 år, då ska du inte behöva tänka på det så mycket tycker jag. Var sak har sin tid och just nu är det vår tid.