Det enda man kan vara säker på, det är att tiden den går. Inget man kan göra åt det. Går det för fort så så gör man ändå bäst i att försöka acceptera förändringarna och liksom hänga på. Ha ett öppet sinne, en positiv attityd och se möjligheterna istället för att oroa sig. För tiden kan man ändå inte stoppa med oro och inte blir det bättre heller. Ja. Jag pratar såklart dagisstart (förskola, förlåt).
Min ena hjärnhalva säger att detta kommer bli riktigt bra. Jag är så nöjd med förskolan, deras pedagogik och personalen vi träffat. I&E ska gå tillsammans med Ur & skur (man blir riktig uroskurare först vid 3 år) och de kommer vara ute jättemycket och lära sig massor om kottar, mossa, insekter och annat knytt. Dom kommer få nya kompisar, äta annan mat och bli stimulerade på ett positivt sätt som antagligen kommer leda till att de somnar gott utmattade på kvällarna.Naturligtvis så vill jag att allt detta ska hända, de är redo för nya äventyr och dom kommer alltid vara tillsammans. Allt gott!
Men. Även om man förstår allt det där, har accepterat förändring och är med på tåget så har man väl ändå rätt att få känna litegrann med andra hjärnhalvan. Den lite mer känslosamma som mest styrs av instinkten att man som mamma vill ta hand om sina barn. Det kan man väl få? Eller hur?
Jag är ju en person som tillåter mig själv att ventilera mina känslor här, älta dom lite och liksom ta en liten batalj utan att jag tycker att jag blir svagare eller mer orolig av mig för det. Snarare tvärtom, för mig är det en styrka att erkänna att vissa saker tar på en lite.
Dagisstarten har kommit ikapp mig de senaste dagarna, jag har inte tänkt på det så mycket innan men nu är det nära. Imorgon kväll har jag nog namnat upp en hel del kläder så här dags. Jag har packat en Fantis och en Kossa ihop med nya namnade nappar och jag har tänkt ut deras outfit. Tänker att dom ska vara ganska olikt klädda, definitivt inte lika i alla fall. Kanske samma byxor men helt olika tröjor. Tjejiga ska dom vara ändå. Tänkte slippa frågan om det är två pojkar sådär första dagen.
Den frågan håller nämligen i sig, tror det beror på att dom inte har så mycket hår än. Hoppas det blir fart på det snart. Jag klippte bort lite bebistestar idag så nu håller vi tummarna. När vi ändå är inne på håret så tror jag snarare dom blir blonda än röda nu. Det blir i vilket fall inte Anna-rött, kanske rödblont. Vi får se! Spännande att inte riktigt veta deras härfärg vid snart 17 månader. Kanske svänger det om snart så dom blir alldeles Pippi-röda ändå, hade kanske passat?
Lagom busiga, gosiga och kolossalt duktiga är dom. Jag kommer vara en stolt mamma när vi går där på dagis och dräller i dagarna tre. Mina fina, stora, roliga töser! Tänkt att dom ska bli en del av en annan grupp nu. Inte bara vi längre. Dom ska med få en alldeles egen vardag som vi får uppdatera oss om, men vi kommer inte längre veta exakt vad de har varit med om minut för minut. Någon annan kommer trösta när de blir ledsna och kanske får någon annan höra första gången de säger nya ord? Det är allt en milstolpe. Det är en rolig, spännande och utvecklande milstolpe och den största förändringen än så länge i deras små liv. Ja jösses. Sicken grej. Tur att det gjorts innan.
Själv var jag ett dagisfreak. Jag och min bror var de första som skrevs in på ett helt nystartat dagis i Falkenberg på tiden det begav sig, Brorsan var typ närmare fyra och jag var under året. Mormor skolade in mig (mamma var ensamstående och jobbade) och hon sa att vi skrek lika mycket båda två (jag och mormor alltså), men sen gick det bra. Jag kommer ihåg min egen dagistid som superpositiv. Min fina fröken Ingrid som liksom var min alldeles egna. Vi höll kontakt även efter jag lämnat och börjat skolan. Jag vet att jag hade kul där! En trygghet jag minns var ju också att bror var där och då var han ju ändå på en annan avdelning. Tänk då för I&E, dom har alltid varandra. Vilken styrka! Det värmer.
Nu ska jag slumra in. Flickorna har sovit hela nätter de sista två, om man med hela nätter menar fram till 05.00 åtminstonde. Antar att summan ska bli noll även här. Hel nattsömn = tidig morgon, upphackad sömn = lite senare start. Jag föredrar tidig morgon och sammanhängande sömn. Jag blir piggare då. Sen har jag ju begåvats med en man som tar flickorna tidig morgon så att jag får sova. Som ren lyx. För att han vet att jag gillar´t. Han e la för go! Sen att jag ofta somnar en och halv timme tidigare än honom också, ja det är ju hans upplägg och huvudvärk. Tur att han har mindre sömnbehov än mig. Å andra sidan, blir det holabaloo inatt igen så är det min huvudvärk så det jämnar oftast ut sig.
Dags att sluta blaja och göra slag i saken. Funderar på att publicera okorrat nu. Vågar jag? Hmm, life on the blog from the wild side ;)
Ha det gött så hörs vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar