Hallå där bloggis!
Det trodde du inte va´? Men jo rå så att serru, när du minst anar det så dyker jag ner som en kobra på tangenterna. Lika attacksugen som knotten runt midsommar och lika oberäknelig som sommarvädret 2012. Så´n är jag :)
Hur har vi det då? Ja, det är ju inte möjligt för mig att gå tillbaka i tiden helt men som en kort sammanfattning så kan jag ändå meddela att jobba gick bra, pappan var grym hemma under sin 'pappaledighet', tjejerna växer så det knakar, härjar runt och lever rövare... fast på ett någorlunda fint sätt. Dom räknas nog inte alls till de sjövilda egentligen, bara sådär lite 'lagom' som man kan förvänta sig av två ettåringar. Och jodå. Holabalooo blir det ändå. Var så säkra. Vi barnsäkrar, säkrar om, möblerar om, förmanar, springer efter, låter de göra missar, leker, matar och lever i en högintensiv vardag vi också. Fast den är rolig. För det mesta. Eller let me put it this way. Dela upp 24 timmar i dag och natt och så är det är i 80% av fallen riktigt roligt dagtid och i 80% av fallen skittråkigt nattetid. De respektive 20% på vardera dygnsdel är rena rama motsatsen. Hajjar ni?
Vi har alltså störtsköna flickor hela dagen. Dom är glada, äter allt vi ger dem och mycket av det, sover goa tupplurar (numera bara 1 gång om dagen dessutom), skrattar, härmas, skojar och stojar. Ibland blir det gnälligt, mammigt och ursäkta uttrycket: piss i motvind, men för det mesta flyter alltså allt fint. Jag räknar dagen tills vi lagt dem för natten. För läggningarna fungerar också alldeles utmärkt (om här inte är gäster, då strular det ofta). Välling på rummet, ner i sängarna, gonatt och goodbye. Vi går ut och dom somnar inom 10 min. Men sen. Vad 17 händer sen??
Enligt alla blaha-metoder hit och uppfostringsgurus dit så är det viktigt att lära barnet somna vaket i egen säng. Inte vagga, inte ge flaska i sängen. Check! Där är vi (vi har aldrig gett flaska i sängen heller för den delen). Om barnet kan de så ska det tydligen också kunna lugna sig själv när det vaknar upp på natten. Inte i min bok säger jag då. För så funkar det inte. För Irisen, ja eventuellt, men sannerligen inte alltid. För lilla E? Knappast. Hon blir bananas om hon vaknar på natten och inte får komma upp. Iris blir också tossig allt som oftast och det är bara jag som duger. Vi har testat att sitta bredvid och klappa, att inte klappa, ligga på madrass på golvet och sträcka in handen och de har fått skrika en hel del med... Men. Om man ska upp och jobba, köra 7 mil kl. 7 och man vill ha så mycket sömn som möjligt, ja då blir det minsta motståndets lag. Vi har alltså sovit tillsammans en del. Förslagsvis i hagen som vi bäddat med madrasser och kuddar i extrarummet, det funkar hjälpligt men är ju inte optimalt på något sätt och inget jag är speciellt stolt över. Varför sover vi i hagen då? Jo, för att det blir ju som en 1.60 bred spjälsäng där de kan krypa över varandra och mig utan att ramla ut och ner i golvet. Minsta motståndets lag. Dom sover bäst. Jag sover ändå som en kratta. Fast det är tyst i alla fall.
Sen när man minst anar det så sover dom hela natten lurifaxarna utan att man har en aning om vad som gjordes 'rätt'. Plötsligt händer det bara. Och nej, det handlar inte om maten. Maten funkar och dom får välling om dom behöver det även nattetid, fast det vill dom oftast inte ha. Vi få ofta i alla fall då två nätter på raken och så börjar man slappna av lite, tänker att det nog är en av de tusen faserna som gått över ;). Men då slår dom till dom små marodörerna. Vi skyller då på tänderna. Det gör vi alltid. Fast det har vi å andra sidan gjort ett tag nu. I tio månader för att vara exakt. Men så har dom ju fått 12 tänder var med, helt enligt boken. Fast inte tror jag egentligen att det alltid är tänderna, men om jag skyller på det så blir det ändå lättare. I vilket fall. Vårt mantra är: -Håller vi bara rutinerna så klickar det en vacker dag. Men det dränerar en del att aldrig vara säker på sin nattsömn. Man får liksom lite inre stress och tänker att 'nu måste jag somna snart så jag orkar med'. Jobbigt. Ja ja. Summan ska väl bli noll på något sätt.
Ikväll så gick jag i alla fall back to basic och ställde tillbaka deras sängar så att dom sover bredvid varandra igen. Spjälorna är kvar imellan men utan skyddet så att de ser varandra. Kanske kanske har det en lugnande effekt på dem, att den andre lugnar tillräckligt så att de inte behöver hojta. Men jag tror inte på det. Det är bara en chansning. Dom sover nu i alla fall och dom skrattade sig till sömns, så lite kul tyckte dom nog allt att det var att hamna nästan i dubbelsäng igen. Vi har haft sängarna i varsin ände av rummet i tron att det är bäst så, men eftersom dom nästan aldrig väcker varandra utan vaknar oberoende oavsett så tänkte jag att man lika gärna kan testa.
Det är väl bäst jag borstar gaddarna och kryper till kojs jag med. Imorgon är det ju utflyktsdag! Tågresa till Varberg står på schemat, så får vi se vad det kan ge :)
Tills nästa gång,
Hej på´re
(eventuellt så kommer jag börja skriva lite igen det är ju rackarns gött och skriva av sig lite. Jag får se hur det blir med den saken. Kanske, kanske inte :) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar