Årskrönika, del 1

Ettårsdagen närmar sig. Det är fortfarande 18 dagar kvar, men ändå. 18 dagar av 365 är ganska nära. Av de 347 dagar som förflutit så måste jag ändå skriva under på det där som alla säger. Det blir bara roligare och roligare. Så sant. 
Jag kan inte riktigt skriva under på att det bara var mysigt i början för då skulle jag ljuga, det var mycket som var mysigt då med, visst var det... men jag tror framförallt att det där första myset kommer till de som får sitt första barn och då menar jag sitt första barn i singularis. Då funkar det nog bättre att 'mysa'. Ofta när man pratar om den första tiden så känner jag att jag inte kan vara en referensram för vi fick en annan start och den vill jag inte heller vara utan. Vi lärde oss något av det och vi fick till det också med lyckade resultat såhär i backspegeln. Om jag skulle rita en tidslinje över året som gått, så som jag minns det utan att läsa bakåt i bloggen, så skulle den se ut ungefär såhär:

Vecka 1: får mest bilder i form av drömsekvenser här. Efter förlossningen och första dagen efteråt på Östra (som var skum) så fick vi åka till Mölndals sjukhus och där kände vi oss grymt trygga på neo och fick en jättefin start. Jag vet att J delar min upplevelse från våra första dagar där när vi befann oss i vårt lilla familjerum på avd. 210, fixade vårt 'bo' och kunde inte sluta titta på våra tjejer. Vi lämnade inte rummet så många gånger utan rådde oss själva därinne. Vi var blandat euforiska och lugna men här var det faktiskt väldigt mysigt plus att vi fick fin hjälp av personalen som stärkte oss.

Vecka 2-3: Först var det fantastiskt att åka hem. Solen sken på oss och flickorna sov i sina bilstolar och sen i vaggan resten av dagen. Vi fick boat ganska bra och i början, ja de första dagarna funkade det riktigt okej men sen blev det tjorvigare och tjorvigare. På dag 7 & 9 (tror jag) började flickorna amma och från att först vara överlycklig att dom kunde så blev jag snart varse att det skulle bli ganska svårt. Jag ville få det att fungera men fick inte riktigt till det helt enkelt. Jag hade aldrig riktigt fått någon hjälp på BB då vi förflyttades och hamnade lite 'mellan stolarna' så jag försökte lära mig själv. Det ska ju vara så "förbannat naturligt" handhavande egentligen så det vore väl 17 om det inte funkade på rena instinkter tänkte jag först. Men det var svårt att fatta själv och sen försöka läsa sig till hur man skulle amma och dessutom hur jag skulle fixa med två. Det slutade ofta med att jag satt nästan 2 timmar i sträck och sen började det om. Viktstressen på tjejerna var enorm och vi klockmatade en hel del, det fanns inte så mycket tid till annat än att tänka på detta. Till protokollet hör att vi även hade många bra stunder denna tiden trots allt. J var fantastisk och styrde upp allt när vi kom hem. Fixade med mat, tvättade, åkte och handlade och tog hand om oss alla tre. Men, tyvärr så blev det så mycket svårare och jobbigare och mer smärtsamt att amma än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Mjölkstockning och problem med amningen överskuggade således det mesta. Och skam den som ger sig!!

Vecka 4-6: Amningsproblemen pågick och det var ganska osynkat allting. Vi ville efter att viktstressen börjat lägga sig inte gå in och styra flickorna utan följde deras behov helt och hållet. Det kändes asskumt att väcka och mata när de sov och alla sådana där trix så vi jobbade aldrig aktivt på att försöka synka (men vi läste om det mycket). Efter ett tag så märkte vi dessutom att dom var ganska synkade av sig själva, så det var absolut inte där de största problemen låg. Vi kämpade på, men det var  som sagt riktigt dränerande. På sexveckorsdagen kom mamma upp och fick mig att inse att det var lika bra att sluta amma och ge flaska. Det blev den första riktiga vändpunkten. 

3-månadersdagen + några dagar framåt: här lackade jag rejält på att vår dåvarande vagn inte funkade (Babytravel Dublin). Så fort vi försökt ta ut dem på promenad i ca. 3 månader så skrek dom alt. sov en stund först tills man trodde man var safe och sen skrek dom när man hade kommit en bit. Resultat: man kom inte så långt. Det enda stället de sov på just då var i babyskydden och jag startade en intensiv jakt på att hitta en vagn som kunde ta babyskydden också. Vi hittade räddningen i en Babyjogger City Select och J lyckades via ett konstruktivt mail få loss ett ex samma dag från babyaffären komplett med adaptrar för våra Be Safe iZi Sleep. Himmelriket! Vi gick hur långa promenader som helst och det kändes som att vi fått friheten tillbaka. Underbart! Ett starkt minne från denna tid är när vi packade en picknick och gick in till Mölndal, satte oss uppe vid kyrkan och fikade i solen! Ytterligare en vändpunkt.

Månad 4,5,6: Visst, vi sover inte hela nätter eller sådant där lyxigt men annars säger mitt minne att dessa månader var mest sunshine! Jätteglada härliga barn. Sommar, sol och goa dagar tillsammans med utflykter, hemmamys och stabilitet. Inte så mycket 'faser' vad jag kan komma ihåg (det var säkert hur mycket som helst, men det minns jag inte). Vi åkte till Köpenhamn i början på augusti och till Kreta i mitten på september. Sista dagen på Kreta kommer jag ihåg att vi pratade om att det kändes som det började hända grejer med tjejerna... att vi var på väg in i något nytt. 
To be continued... (tänkte försöka skriva klart innan årsdagen 16 mars, men jag lovar inget :) )